Japan - cyklisternas land

Jag har nog inte riktigt fattat att det har hänt än. Någon som har funnits med mig sedan små rosa barnaben har lämnat sin plats på jorden. Kall och blå, ihopsjunken och mindre än någonsin. Vem har rätten att ta någons liv? Gud? Jag det skulle väl vara han, om någon. För oss som valt bort att tro på honom kan det kännas lite konstigt.

"Vad händer efter döden? Blir det mörkt eller ljust? Varmt eller kallt? Och hur vet man det om man ändå inte känner eller vet något? Att upphöra helt är ju en omöjlighet, eller?"

Det enda som är riktigt säkert med livet är att man någon gång ska dö. Det är sant. Prova kom på något annat. För mig känns döden just nu väldigt nära. Tänk om det skulle vara så att man faktiskt bor kvar på jorden efter sin död, fast lixom i en annan dimension. Vad jobbigt att se och höra allt, men aldrig kunna göra något åt det.

Mest synd tycker jag ändå om mamma. Mamma och Per. Båda föräldrarna borta. Jag som är liten och klen och gråter för minsta lilla, skulle nog bryta ihop totalt. Få de flesta psykiska sjukdomar som finns och bli hypokondiker på köpet. Jag kan verkligen inte tänka mig hur det skulle vara utan mamma och pappa. Vad fan skulle jag göra?

Jag vill slå söner allt.. Väggar och träd, slita upp gräs ur marken.. Men ändå vet jag att det inte hjälper.. För när vår käre Gud har gjort sitt val, då finns det inga vägar tillbaka.

Nu var det tio år sedan mormor dog. Det är ganksa länge sedan. Eller är det så länge sedan egentligen? För om världen har funnits i 5 miljarder år, och solen i 13,7 miljarder år, så är väl 10 år ganska lite? Tänk hur fruktansvärt kort tid man lever, om man jämför med hur länge man ska vara död.